Talanalys Peter Eriksson

Talanalys politikertal Almedalen

Analytiker: Retorikexperten Christer Hanefalk

Talare: Peter Eriksson

Datum: 3 juli 2009

Peter Eriksson som biskop Brask

”Till denna besegling är jag nödd och tvungen” skrev biskop Hans Brask den 23 november 1517 på sin berömda lapp. Samma känsla fick jag när jag lyssnade på Peter Eriksson den 3 juli: ”Till detta är jag nödd och tvungen.” Precis som jag upplevde att Lars Ohly hade rättat in sig i ledet – precis likadant kände jag att Eriksson gjorde det. Borta var den medryckande, engagerande Eriksson. Borta var den elegante, välformulerade Eriksson. Kvar återstod den anpassade Eriksson – en del av en helhet i stället för hela delen.

2006 var jag kritisk mot Eriksson och påstod att han var dåligt förberedd. 2007 var jag närmast lyrisk över Erikssons talarprestationer – han gjorde ett helt suveränt jobb. Då höll han sitt eget tal, ett tal han bekräftade för mig att han hade jobbat ordentligt med, han skämtade och höll sin publik i ett järngrepp och talade otvunget och till synes utan manus, Denna kväll, den 3 juli 2009, kändes det som om han framförde ett tal skrivet av en kommitté, där varje formulering kompromissats fram.

Utifrån detta kan man förledas att tro att jag tycker att Erikssons tal var dåligt. Det var det definitivt inte. Det var – retoriskt sett – riktigt bra. Men det var inte ett tal som gjorde den normalt duktige retorikern Peter Eriksson rättvisa. Eriksson är normalt inte tillnärmelsevis så manusbunden som han var på fredagskvällen. Jag tror inte att Eriksson själv har skrivit det – som fallet var 2007. Hade Eriksson skrivit det själv så hade det innehållit betydligt fler minnesvärda formuleringar. Och Eriksson modell 2007 stakade sig inte en enda gång – medan Eriksson modell 2009 stakade sig närmare 25 gånger. Så blir det när man läser någon annans tal – när man håller sitt eget tal så flyter det bara på. Eftersom man ”äger” sina ord.

Det bästa med talet var dess disposition. Talet ”höll ihop” hela vägen – till skillnad från Hägglunds tal dagen innan. Övergångarna mellan talets teman kändes naturliga, och i avslutningens sammanfattning repeterade Eriksson det viktigaste i talet (recapitulatio på latin).

Det märktes att Eriksson, precis som Ohly, gjorde vad han kunde för att smälta in i den rödgröna gemenskapen. Han var mer ”vänster” än han brukar vara. Den rödgröna enigheten fick gå före det som är miljöpartiets säregenhet. Vilket – utifrån ett valstrategiskt perspektiv kanske är rätt – men kanske inte något som gjorde Eriksson rättvisa.

Argumentation och bevisföring

Eriksson hade en klar ethos-inriktning (karaktär) på sitt tal – med såväl logos-inslag (nytta) som pathos (känsla). En väl balanserad blandning. Argumenten underbyggdes med i huvudsak faktisk bevisföring i form av fakta och exempel. Den artificiella bevisföringen var klart underordnad (dvs väsentligt färre citat och jämförelser).

Språket

Liksom flera tidigare talare bestod Erikssons språk av en blandning mellan bild- och rytmspråk – något som normalt har ett pedagogiskt syfte. Motsatser (där ironier ingår), som Eriksson normalt behärskar till fulländning, förekom ytterst sparsamt. Humorn, som Eriksson vanligtvis ständigt använder för att engagera sina åhörare, syntes (alltför) sällan. Formuleringarna var på intet sätt dåliga, men de var samtidigt inte av den kalibern att de blir ”snackisar” i Almedalen den 4 juli.

Angrepp

Peter Eriksson hade relativt många angrepp i sitt tal. Jag räknade till 23 stycken. Och eftersom talet varade knappt 30 minuter så blir det ett angrepp var 75:e sekund. Något för många kan man tycka. Få, enbart två stycken, var att betrakta som personangrepp.

Formuleringar man minns

Liksom fallet var med Lars Ohly, lämnar även Erikssons tal få bidrag till den politiska formuleringshistorien. Värt att nämna är formuleringar som ”utslussning ur alla trygghetssystem” som resultatet av Alliansens politik på försäkringsområdet – valet av ordet ”utslussning” är medvetet eftersom statsminister Reinfeldt använt just det ordet om ambitionen att få förtidspensionärer och långtidsarbetslösa tillbaka på arbetsmarknaden. Likaså är formuleringen ”i Riksdagens irrgångar och debatter faller tyvärr människan bort” skickligt gjord. Eriksson lanserade också begreppet ”det nya utanförskapet” – ännu en kontring på Alliansens vision om att minska sagda utanförskap. Intressant är också Erikssons grepp att definiera ungdomars vurm för fildelning som ”ungdomarnas enorma kulturintresse” – det är lite av jiujitsu-argumentation över den formuleringen. Och entreprenörerna som med ny miljöteknik kan ”tjäna pengar och rädda världen” förtjänar också att nämnas.

Eriksson kan möjligen få in något bidrag på 10-i-topp-listan i år – men många lär det inte bli.  

Betyg Almedalen Peter Eriksson:

Sammanfattning/”retoriskt betyg” (10-skala):

Inledning/intresseväckare                                        8 Mat – rätt bra faktiskt                    

Budskap (tydlighet)                                                    8 Dispositionen bar hela vägen

Argumentation                                                            7

Avslutning/uppmaning                                              7                          

Bevisstyrka                                                                  7                          

Språkliga hjälpmedel                                                5 En dag på jobbet – inte mer

Engagemang/närvaro                                               6 Sådär – han kan bättre

Retorisk Fair Play                                                       3

Sammanvägt betyg:                                                  6,4

Kommentar: Eriksson var, precis som Ohly, inte lika laddad och förberedd som han brukar vara. Kanske ville han också visa upp sig i den grön-röda kostymen. Som helhet rätt bra, men det var mer hantverk än elegans.