Talare: Mona Sahlin

Datum: 8 juli 2010

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

Inledning/intresseväckare 7

Bra – men inte lysande. En av grundmodellerna.

Bakgrundsbeskrivning 8

Bra – väl underbyggd.

Budskap (tydlighet) 6

Länge ett högre betyg, men budskapen blev till slut för många

Argumentation 8

Mycket bra – tydlig och bra mix

Avslutning/uppmaning 8

Bra och engagerande

Bevisstyrka 8

Väl förberett – många bevis. Ovanligt hög andel fakta.

Språkliga hjälpmedel 6

Många genomtänkta – men ovanligt få finesser

Engagemang/närvaro 9

Bra hela vägen – inga svackor

Retorisk Fair Play 5

Mona återföll i normalt attackläge – men indirekt

Sammanvägt betyg: 7,35

Ett bra tal som kunde blivit bättre med tydligare röd tråd

Övergripande kommentar

Återigen ett bra Almedalstal av Mona Sahlin. Sahlins samspel med sina talskrivare fortsätter att utvecklas på ett bra sätt – vilket innebär att hon ger ett tryggt intryck på scenen. En eloge också för att Mona Sahlin verkar ha övat rejält – manuset finns där, men Sahlin har lärt sig texten. Detta märktes i engagemanget som höll hela vägen. Noterbart var också den rikliga förekomsten av bra och lättförståeliga faktauppgifter som ökade trovärdigheten ordentligt. Här har man inom (s) tagit till sig av tidigare kritik för ”dålig koll”. Klokt! Taltempot var också bra – säkert en följd av ovan nämnda trygghet. Talet var också lagom långt – 33, 25 minuter. Attackerna var dock, antalsmässigt, tillbaka på gammal hög nivå – cirka en attack var 70:e sekund. Men, kanske var detta en genomtänkt taktik. Precis som Olofsson har Sahlin att brottas med svaga opinionssiffror – då ligger frestelsen att attackera nära till. Och när attackerna sker inför de egna väljarna – då är det förmodligen något som ökar publikens engagemang. Totalt sett alltså ett av Mona Sahlins bästa tal!

Monas tal – en vision om framtiden och en dröm om drömlandet

Orden vision och drömmar genomsyrade Mona Sahlins tal på torsdagskvällen i Almedalen. Vision ställdes mot vision och de egna drömmarna mot Alliansens. Sahlin lyckades också på ett skickligt sätt, genom att definiera de egna målen, underförstått skapa ett motsatsförhållande mellan de rödgröna och den sittande alliansregeringen. Alltså – genom att tala om vad man själv är för, leder man in publiken i tankebanan att motståndarna är mot – men man säger det inte själv. Publiken drar på egen hand den planterade slutsatsen. På retorikspråk kallas detta för enthymem – i korthet är det konsten att genom en premiss (en mening eller en kort formulering) få mottagarna att själva i sina huvuden formulera såväl den andra premissen som slutsatsen. När man lyckas med detta, så ökar styrkan i övertygandet. Denna teknik utnyttjade Mona Sahlin på ett mycket skickligt sätt. Ingen övertygandekraft är så stark som den som åhöraren själv skapar i sitt inre. Som vanligt dominerade karaktärsfrågorna (dvs saker som etik, moral, ansvar, utanförskap, solidaritet, rättvisa, etc) i Sahlins tal, men även de rationella frågorna fick stort utrymme. För ovanlighetens skull fick de känslomässiga passagerna något mindre utrymme, men givet att det är valår, och ett ovanligt viktigt sådant, var Sahlins och s-talskrivarnas taktik i detta avseende säkert välvald. Mona Sahlin har flera styrkor som talare – att göra definitioner är kanske hennes allra starkaste. Och med det fullföljer Sahlin en gammal stark s-tradition: att i alla lägen arbeta för att ha definitionsföreträde.

Argumentation och bevisföring

Sahlins argumentation var, som redan nämnts ovan, väl avvägd och innehöll en bra blandning mellan logos (nyttoargumentation), ethos (karaktärsargumentation) och pathos (känslomässig argumentation). Ethos dominerade. Bland bevismedlen dominerade exemplen – ja, exemplen var lika många som alla andra bevismedel (fakta, citat och jämförelser) tillsammans. Men, som också redan nämnts – Mona Sahlin ska ha en eloge för mängden faktauppgifter och för urvalet av desamma. Alla faktauppgifter var nämligen lätta att greppa för publiken. Sahlin talade aldrig över huvudet på åhörarna – hon talade med och till åhörarna. Vilken också stämmer överens med hur Mona Sahlin vill identifieras: som vanlig – inte som mer eller förmer än väljarna. Dock – konkretiseringsnivån var inte alla gånger särskilt tydlig – många av löftena som gavs var lite konturlösa.

Språket
Socialdemokraterna har alltid varit ett parti som behärskat språkkonsten bra. Exempelvis var Per Albin Hanssons ”folkhemmet” en metafor som höll sig i väl över 70 år (här och var lever folkhemmet säkert fortfarande), och rytmen ”vård, skola, omsorg” patenterades helt av socialdemokraterna från slutet av 90-talet och framåt. Sin vana trogen hade Mona Sahlin även denna kväll väldigt många rytmer och bildfigurer. Det förekom även många motsatsfigurer (ung, gammal, fattig, rik). Vi upplevde det som att socialdemokraterna inte hade någon ambition att leverera odödliga formuleringar denna julikväll. Vi tror snarare att språket var anpassat för att Sahlin skulle känna sig så bekväm som möjligt med manuset, och därmed kunna leva ut mer på scenen och visa sitt engagemang.  De gamla Karl Marx-orden ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är ett citat som prövats många gånger av socialdemokraterna under detta valår, och den här kvällen förekom denna formulering inte mindre än tre gånger.  Vi räknade till totalt cirka 40 rytmiska formuleringar, vilket gav lite första maj-känsla. Syftet med att använda rytmer är att få människor att minnas, men detta Sahlin-tal innehöll med största säkerhet rytmer som få människor kommer att minnas.

Angrepp
För ett otränat öra framstod Mona Sahlin säkert som en väldigt sportslig talare denna kväll. Hennes attacker var nämligen nästan uteslutande av indirekt karaktär, det vill säga hon gick inte till direktattack mot något parti eller person. Däremot fanns det många exformativa (information är det du säger, exformation är det åhörarna tolkar själva) budskap med utrymme för negativ tolkning i de flesta av hennes indirekta attacker. Man kan säga att Sahlin på många sätt var lika aggressiv mot sina motståndare som statsministern var i söndags, men hon var mer diskret och elegant i sina attacker.

Formuleringar man minns

I och med att väldigt många av Sahlins retoriskt färgade formuleringar var rytmer – som både är effektiva och uttalsstödjande – var de riktigt eleganta formuleringarna färre. Vi tycker dock att Mona Sahlin och hennes talskrivare gjorde en bra prioritering. Både talet och Mona vann på språkvalet. Men, som vanligt har vi plockat ut tre som vi tyckte höjde sig över mängden:

Pension är inget bidrag. Pension är uppskjuten lön!

Det gäller att göra en längre resa, än den som ryggsäcken hemifrån packades för.

Ungdomsarbetslösheten är ingen synvilla. Vi ser den!

Christer Hanefalk & Fredrik Hanefalk

Gå gärna också in på www.retoriktorget.se/blogg . Vår fördjupade, och därmed lite längre, analys finner du där omkring kl 23.00 den 8 juli 2010.