Kina skildras ofta som världens nästa dominerande stormakt. De har under de senaste decennierna lyckats dra en ansenlig del av världens största befolkning ur fattigdom och in i en relativt välmående medelklass. Samtidigt har deras städer ändrat skepnad radikalt, de bygger skyskrapor som inget land före dem. De köper upp mark i Afrika och företag i olika länder runtom hela världen. Frågan är dock om det är riktigt så enkelt?
När vi ändå talar om att kollapsa kan det lätt kännas som något man riskerar att göra om man har drabbats av en smärtsam sjukdom. Många som drabbas av artros upplever det som att den är långsamt nedbrytande. Den är inte smärtsam nog för att leda till kollaps, men tillräcklig för att kunna göra livet riktigt jobbigt. Som tur är finns det åtgärder att ta till som kan göra tillståndet bättre. Du kan läsa mer om det på Artros.org och påbörja resan mot smärtlindring.
En instabil diktatur
Kina kan inte annat än beskrivas som världens största diktatur sett till befolkningsmängd. Det i sig är ett problem som laddar landet med en inneboende spänning. Från offentligt håll vill de gärna måla upp bilden av att landet är enat. Det har märkts inte minst i samband med slitningarna som har uppstått kring den svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai som sitter fängslad i Kina sedan några år tillbaka. När Sverige har uttalat sig kritiskt om detta har Kinas Sverigeambassadör uttalat sig i ordalag om att vi förolämpar hela det kinesiska folket. Kravallerna i Hong Kong påminner oss om att den här enigheten inte existerar. Kina är med största sannolikhet fullt av människor som vantrivs.
Det demografiska problemet
Kina står inför ett enormt problem som sällan uppmärksammas. Problemet bottnar i att de införde den så kallade “ettbarnspolitiken” 1979, en politisk åtgärd som syftade till att begränsa befolkningsökningen. Familjer som valde att skaffa fler än ett barn förlorade rätten till vissa former av ekonomisk ersättning. De flesta valde därför att bara skaffa ett barn. Ytterligare en konsekvens blev att mängder av flickor adopterades bort eller aborterades därför att pojkar ansågs som mer värdefulla. Det finns därför städer i Kina där det i princip bara bor män, men det är bara en parentes i sammanhanget. Ettbarnspolitiken avvecklades 2015, åtgärden varade alltså i 36 år! Det har lämnat ett gigantiskt hål i befolkningen som med största sannolikhet kommer att få enorma ekonomiska konsekvenser de kommande åren.
Är krig oundvikligt?
Till sist är det värt att ta upp att det finns de som menar att Kinas alltmer vågade anspråk på internationellt inflytande oundvikligen kommer att leda till krig. I sådana fall antagligen med USA som huvudsaklig motpart. Argumentet för det är att det historiskt sett alltid är så det har slutat när ett imperium hotas av en uppstickare. För världens skull får vi hoppas att det inte blir så, men om Kina inte förmår att hantera sina inre problem lär risken knappast minska.
